Betydelsen av ett komma

Igår kväll var jag åter på besök i pestens stad (se föregående inlägg) Östersund. Denna gång med anledning av ett stadgegruppsmöte i teaterföreningen som jag är medlem av.

Föreningen bildades redan 1937 av ingen mindre än tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger och sätter varje år upp teaterpjäsen "Arnljot" på natursköna Frösön i Storsjön. Vi är med andra ord en förening med traditioner och förutom att spela teater har vi en förkärlek till att organisera oss, sitta i styrelsemöten och bilda utskott och allehanda arbetsgrupper. Allt för att ha något att göra under resten av året då vi inte får stå på scen.

Gårdagkvällens möte föranleddes av att våra stadgar skulle ses över. Inget allvarligt, men ibland kan det vara nyttigt att sätta sig ner och fundera: "vad menas med det här egentligen?". Lättare sagt än gjort.

Vi tar ofta för givet att vårt gemensamma språk ger oss ett klart och tydligt redskap för kommunikation. Men riktigt så enkelt är det inte alla gånger. När vi satte oss ner och började läsa och fundera märktes det snabbt hur olika vi kunde tolka en och samma text. Trots det faktum att vi var fyra personer i ungefär samma ålder med ungefär samma referenser och erfarenheter. En helt objektiv tolkning av det skrivna ordet är mer eller mindre omöjligt, och man börjar förstå vilket dilemma FN-diplomater ställs inför när de ska författa resolutioner. Nåväl, efter en halvtimme hade vi i alla fall enats om att lägga till ett komma i första kapitlet, första paragrafen.

Att man kan tolka det skrivna ordet på så många olika sätt kan vara bra att tänka på nu när så mycket av vår kommunikation sker just genom det digitala mediet och små korta textmeddelanden (SMS, Facebook, Twitter osv). Hur lätt är det att tolka vad någon egentligen menar? Ironi kan vara oerhört svårtolkat för många, och hur kan man vara säker på att någon är glad, ledsen eller arg? Utan att se varandra och därmed kunna tolka varandras kroppsspråk har missförstånd blivit så mycket vanligare. Avstånden till dem vi "pratar" med har ökat och vår inbillade anonymitet har gjort att vi tar ofta tar oss större friheter än i andra sociala sammanhang. Att inte behöva se konsekvenser har lett till att vi lättare tar till hårda ord och, i värsta fall, ägnar oss åt hotelser och personangrepp.

Vilket kan få bli en uppmaning att tänka efter. När jag läser det mina nära vänner skriver på t ex Facebook gör jag en tolkning av innehållet utifrån hur väl jag känner personen och med hänsyn taget till den personens sätt att uttrycka sig på. Ju sämre man känner någon desto svårare blir detta.

Stadgarna då? Jodå, vi tog oss till tredje kapitlet, och justerade lite mer än ett komma faktiskt.

Pestens tid

Kaffevatten från grannkommunen.

Har kommit hem efter ett besök i den pestdrabbade staden Östersund. För er som inte känner till sagan kan jag berätta att till dags dato har sisådär 4500 personer i staden drabbats av tarmparasiten Cryptosporidium, som orsakar svår magsjuka. Parasiten har hittats i det kommunala vattennätet, orsakat allmän oreda och blivit samtalsämne nr 1.

Själv hade jag en tid bokad hos tandhygienisten så det var bara att infinna sig mitt i händelsernas centrum. Lite betryggande kändes det i alla fall att få ett påminnelse-sms med texten: "Vi har inga problem m vatten t vår utrustning/ultraljud/vatten t munskölj." Det visade sig på plats att vattnet var hämtat från grannkommunen Krokom. Visserligen kände jag mig lite lätt illamående efter avslutad behandling, men det berodde nog mer på smärtan av en timmes tandstensborttagning än pga någon parasit.

Som småbarnsförälder är en tid hos tandhygienisten ibland det närmaste man kommer en spa-behandling. Man får vara ifred med sina egna tankar, luta sig tillbaks och bli omhändertagen en stund, och lämna lokalen med ett stort hål i plånboken. Och när kroppens smärtlindrande hormoner satt fart så känner man sig lite mosig efteråt dessutom.

Innan hemfärden hann familjen och jag dessutom med ett middagsbesök hos goda vänner. Kändes bra att få träffa dem en sista gång innan pesten hunnit dit. De såg välmående ut men jag anade en lätt oro för nattliga toalettbesök.

Ja, hemma bra men borta pest som man säger. Kändes skönt att få komma hem till lugn och ro och rent vatten. En titt på lokaltidning Österundspostens nätupplaga fick mig att småle över den nyhetsuppståndelse som plötsligt råder. Den lilla tarmparasiten Cryptosporidium har t o m fått en hel egen avdelning kallad "Parasiten", inklämd mellan "ÖPtv" och "Kultur & Nöje"! Läser man artikelkommentarerna och följer diskussionerna på Facebook så hittar man alla möjliga åsikter, från att det nog inte är någon fara till att det hela är en konspiration och coverup med kommunchefen i spetsen. 

Oavsett vilket så finns det i alla fall en vinnare: Jämtkraft, det lokala elbolaget. Saftiga elräkningar lär bli resultatet av all vattenkokning i Östersund, och cheferna på Jämtkraft kan nog dricka champagne istället för vatten framöver...

Köp nu! Ny personlighet på köpet!

I all debatt om miljöförstöring och klimatförändringar är det märkligt hur lite vi diskuterar det grundläggande bakomliggande problemet - nämligen överkonsumtionen. Inte nog med att den påverkar miljön, den verkar ha en negativ inverkan på våra hjärnor också.

Jag hörde en gång en intervju med en inlånad 'miljöexpert' i P4 Radio Jämtland. Han påstod på fullaste allvar att det bästa man kunde göra för miljön var att köpa en ny miljöbil. Det jag lärde mig var att även experter kan ha fel och att det var intressantare att lyssna på P1 i fortsättningen.

Budskapet att vi helt sonika kan konsumera oss till en bättre miljö är säkert populärt i ett samhälle vars drivkraft är just själva konsumtionen. Att konsumera är så naturligt och självklart att vi helt enkelt inte ser något alternativ. Bara jag källsorterar och köper miljömärkta produkter ska det nog gå bra, resonerar vi... och sticker huvudet i sanden. Vi gör inte kopplingen mellan miljöbilen vi köper och gruvorna som utvinner råmaterialet, fabriken som tillverkar, transporterna över halva jordklotet och energin som går åt i alla led. Men det är klart, att stå där på parkeringsplatsen med en ny Prius ger nog en hel del miljöstatuspoäng. Sen är det kanske klokare att bygga om sin gamla 245:a till etanoldrift för nån hundring och använda den så länge det går, men det märks ju inte...

Vi lever i ett samhälle där vår konsumtion har blivit liktydig med vår identitet. Vad som syns är viktigare än vad som sägs och därmed speglas vår personlighet i de prylar och upplevelser vi konsumerar. Just därför har det blivit så viktigt att ha den nyaste mobiltelefonen, den plattaste tv:n, de mest välklädda barnen och få en resa till Thailand varje år. Att lägga om sina vanor blir liktydigt med att genomgå en stor personlighetsförändring.

Mina funderingar kommer inte ur något djupt miljöengagemang, utan snarare ur behovet att hushålla med det som står till buds när ekonomin är skral. Jag kan inte låta bli att förundras över vilken ekonomisk och materiell standard människor anser sig ha rätt till. Och att sedan stå där omgiven av bilar, båtar, husvagnar, skotrar och elektronikprylar och beklaga sig över vilken dålig ekonomi man har (oftast regeringens fel, märkväl, aldrig ens eget) tycker jag är hyckleri. Att ha god ekonomi betyder inte att ha mycket i plånboken, en god ekonomi är att klara sig bra på det man har.

Att hushålla med det man har, köpa mer begagnat än nytt och konsumera mindre är bra inte bara för miljön och för plånboken, men också för våra hjärnor. Riktig frihet handlar inte om rätten till konsumtion, utan om möjligheten att få avstå.

Bergvärme och barn

Det var -22,3° ute när jag vaknade igår morse. Ingen tvekan om att vintern är här, åtminstone i den här delen av landet. Inomhustemperaturen höll sig däremot vid en behaglig nivå tack vare vår nya värmegud i källaren, den ärade Nibe vars tentakler sträcker sig 200 meter ner i underjorden.

Annat var det ifjol. Temperaturen höll sig närmare -30° veckor i sträck och vår dåvarande bostad var isolerad i enlighet med 1700-talets byggnormer. Dessutom stod vi i beredskap att åka 10 mil till närmaste förlossningsavdelning runt mitten av december, så motorvärmaren fick stå på några nätter igenom. Men allt gick bra som det slutligen brukar göra och den här vintern ser vi fram emot att få tillbringa i ett hus från slutet av 1900-talet med treglasfönster. För att inte tala om värmeguden i källaren.

Värmeguden i källaren, en bergvärmepump från Nibe, är en av de fasta punkterna som bör ses när man guidar besökare genom hemmet. Framförallt män verkar ha ett intresse av att titta på den blinkande kylskåpsliknande tingesten i pannrummet. Fast det blir alltid ett slags antiklimax tycker jag. I resterna av det som var förr (en läckande vedpanna, sotrester på golvet, bortkopplade rör) står vi där och tittar på en liten display och nickar lite instämmande åt varandra. "Ja, här kan man höja temperaturen... ja, och här sänker man... joråserru, såatt... visstvettu... det känns ju tryggt det här. Ska vi ta lite kaffe?". Jag begriper egentligen inte så mycket av det hela och det gör sällan gästerna heller. Det har något med tentaklerna ner i underjorden att göra, konstaterar jag.

Idag är det bara -8,4° ute och det snöar lite lätt. Jag var nyss ute och åkte lite pulka med barnen. Att klä på två småttingar i vinterstass är precis så bökigt som det kan bli. "Sådär ja, då var du klar... hm, vad är det som luktar? Jaså, ok... byta, byta... Var är andra strumpan? Dragkedjan sönder på overallen, f*n också... var är vanten? Nej, andra foten... Varför går inte tummen i... aaarrrrghhhh!". Det är bara att erkänna det, jag är inte stresstålig. Men har man valt att vara hemma med sina barn så det är bara att lära sig. 

Tycker det är märkligt hur folk reagerar när man är hemma med sina barn. Inte över det faktum att jag som man valt att vara hemma (inget konstigt med det i min generation), utan snarare över att barnen inte är på dagis redan. Det verkar ha blivit normen att lämna in ens barn på dagis så fort de fyllt ett år uppenbarligen. Det finns mängder med anledningar till detta. Ekonomin kräver det, man är ensamstående, man är less på sina barns sällskap, man vill börja jobba, man vill börja plugga, man vill gå på toaletten ifred. Men ingen ska inbilla mig att det är för barnets bästa. Något har blivit fel när vi som lever i ett så rikt välmående västland inte har möjligheten eller viljan att tillbringa mer tid med våra barn.

Integritet, någon?

Vet du hur många bilder av dig som finns utlagda på internet? Eller på dina barn? En gissning från min sida är att de flesta inte har en aning.

Just nu har det börjat cirkulera ett klipp på Facebook (från Youtube naturligtvis) där en kille har smygfilmat sin flickväns raseriutbrott. Eller något i den stilen, jag har inte tittat och tänker inte heller. Däremot hoppas jag att hon krossar hans kamera och polisanmäler honom, för att smygfilma någon och sedan lägga ut det till allmän beskådan på Internet råkar faktiskt vara olagligt. För att inte tala om respektlöst och integritetskränkande. Än värre är kanske det faktum att vi andra, som naturligtvis inte skulle göra något lika dumt, glatt sprider klippet vidare och skriver putslustiga kommentarer. Vi har blivit så avtrubbade att vi knappt inser att vi bidrar till kränkningen. Vi har blivit barnen som står vid sidan om och skrattar när någon mobbas.

Jag tillhör den generationen som under uppväxten upplevt datorernas intåg i hemmen och informationssamhällets utveckling. Jag har upplevt en historisk revolution som det ibland är nyttigt att reflektera över.

Synen på det privata och det offentliga är något som har förändrats. Eller snarare medvetenheten om vad som är vad egentligen. Det faktum att vi viker ut oss i bloggar, på Facebook och Youtube är inte konstigare än att vi vill synas, vi vill att folk ska lägga märke till oss. Syns man så finns man. Internet ger oss dessutom möjlighet att välja och styra den bild andra ska få av oss. Då är det ju märkligt att vi är så dåliga på att utnyttja den möjligheten.

Det handlar ju bara om att tänka efter lite. Det är kul att dela med sig av sitt liv för vänner, bekanta och släktingar, visst. Men du skulle knappast gå ner till anslagstavlan på torget och sätta upp en lapp med texten: "Åker till Turkiet på veckors semester. Hälsningar Kalle Karlsson, Storgatan 8". Eller: "Min chef är en idiot. Hälsningar Kalle Karlsson". Man har inte kontroll över vem som tar del av det man skriver, fotar eller videofilmar. Att kartlägga någons personuppgifter och vanor över Internet är i de flesta fall ganska enkelt för en arbetsgivare, brottsling eller vem som helst.

Vilket leder oss in på våra barn. På något vis verkar vi tro att så länge vi inte visar bilder på våra barn nakna på nätet, så har vi månat tillräckligt om deras identitet. Synd att vi inte kan resa framåt i tiden och fråga dem när de är vuxna om det var OK. För de kommer kanske att ha en åsikt om hur vi värnade om deras integritet när de var små. Visst, jag förstår att de kan vara roligt för släkt och vänner att få se lilla Emil och Josefine och allt vad de har för sig, men jag tror inte det skulle skada att vara lite restriktiv ibland. Tänk efter först är en bra början.

Det som har blivit fel är att man gång på gång måste förtydliga för folk med en kamera i hand att de INTE får lägga ut bilder på mina barn på nätet. Något som borde vara en självklarhet. Ibland ser man t o m lärare som lägger ut namngivna bilder på sina elever på Facebook.

Gör medvetna val om var gränserna för dig och dina barn går. Och visa respekt för din och andras integritet.

Förnekelsens ideologi

Jag är ateist. Jag tror inte på någon högre makt eller på några heliga skrifter. Världen är nog så fantastiskt som den är. 

Besök av Jehovas Vittnen (jodå, de är välkomna...) och kristna vänner (de också...) fick mig fundera över konflikten som ibland uppstår mellan evolution och gudstro. Märkligt egentligen, med tanke på att evolutionsteorin överhuvudtaget inte tar ställning till frågan om Guds existens...

Trots att många kristna grupper (katolska kyrkan, Svenska Kyrkan och Svenska Missionskyrkan för att nämna några) accepterar evolutionsteorin och inte ser den som ett hot mot sin tro, så finns det högljudda grupper (framförallt den konservativa kristna högern i USA) som konsekvent förnekar evolution och sätter sin tilltro till pseudovetenskap som kreationism och ID (Intelligent Design). Evolutionsteorin är en vedertagen vetenskaplig förklaringsmodell för livets utveckling på jorden, i motsats till kreationismen som anser att världen och allt levande har skapats av Gud. ID är uppfattningen att livet på jorden är alltför komplext för att ha kunnat uppstå och utvecklas utifrån en biologisk evolutionär process, vilket skulle tyda på att det ligger en 'intelligent' skapelse bakom. 

Tro får man naturligtvis göra på vad som helst, men problemet uppstår när man försöker likställa tro baserad på vetenskapliga grunder med tro baserad på religiösa grunder. Det finns, framförallt i USA, en debatt om huruvida kreationism och ID ska jämställas med evolutionsteorin och därmed få samma utrymme i t ex skolundervisningen. Problemet är att det är en sak att formulera en teori och en annan att belägga den vetenskapligt. ID-anhängarna hävdar vetenskapliga anspråk för sin teori, men faktum är att det inte går att formulera prövbara hypoteser och inga som helst forskningsresultat har presenterats. Deras huvudargumentation bygger istället på att påpeka brister i evolutionsteorin. Detta skulle i sin tur vara bevis nog för designteorin. Detta är samma 'logik' som används av historierevisionister som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum och av klimatskeptiker som förnekar en global uppvärmning, trots att vetenskapliga fakta pekar på motsatsen. 

Visst går det att kombinera en andlig tro på Gud med evolutionsbiologi. Evolutionsteorin har inga åsikter om teologi eller andliga frågor. Det är först när vetenskapliga bevis talar emot ens tro som problemet uppstår. Och i fundamentalisternas värld är det vetenskapen som måste ändra på sig.

Tips för vidare läsning: evolutionsteori.se