Vad är det för värde i en VAB-dag?

Min yngsta dotter sitter i vardagsrummet, förkyld men vid gott mod, och leker. Idag verkar det som om hon har fått sällskap av Kebben. Hon har en väl utvecklad fantasivärld och "Kebben" är en av många låtsaskompisar. Ibland blir det riktigt trångt här hemma när Kebben, Peter Pan, Ambrush och alla andra skuttar runt i huset. Men det går bra för idag är det VAB-dag. En lite omständig sådan egentligen eftersom jag missar både terapin och utbildning på jobbet. Det enda jag kommer att hinna med är tandläkartiden på eftermiddagen. Typiskt. Att betala hutlösa mängder pengar åt en karl som tillfogar mig smärta har aldrig varit min grej. 

Men trots att det kommer olämpligt känns det ändå bra att få vara hemma och ta hand om dottern när hon är sjuk. Jag lider inte det minsta av dåligt samvete. Jag är däremot tacksam att jag bor i ett samhälle som låter mig finnas när mina barn behöver mig. Välfärdssamhället is da shit.

Men. Ibland känns det som om det är meningen att man ska skämmas lite när man uttnyttjar välfärden. Åtminstone får man det intrycket när man lyssnar på politiker. Ja visst, jag gör nytta för mitt barn, men jag kostar samhället och min arbetsgivare pengar. Så kan vi ju inte ha det! I den rådande samhällsandan ska jag vara produktiv och effektiv. Jag ska konsumera och bidra med något, inte vara tärande.

Det här är ju givetvis nonsens. Vitsen med att jag jobbar och betalar skatt är ju att det ska finnas ett skyddsnät för mig när jag inte har möjlighet att arbeta. Samtidigt bidrar jag till upprätthålla ett samhälleligt skyddsnät för andra som inte har möjlighet att jobba eller betala skatt. Solidaritet ingår liksom i dealen. Men det är gnället som ibland hörs som stör mig. Skeva värderingar om att den som bidrar är mera värd än den som utnyttjar. Människovärdet mäts i ett ekonomiska värden. Är det då så himla konstigt att vi konstant ser neddragningar i välfärden och att det framförallt är barn, gamla, sjuka och arbetslösa som drabbas?

För några veckor sedan kom ett par folkpartister med ett förslag om att införa kommunala barnvårdare för att minska vabbandet i Sverige. Tanken är att dessa ska komma hem till dig och ta hand om dina sjuka barn så att du kan åka till jobbet istället. Frivilligt givetvis, men tanken är detta ska kunna spara staten och företagen en massa pengar. Och minska föräldrarnas stress.

Det är möjligt att de finns de som tycker att detta vore en fantastisk idé. Själv skulle jag känna mig mer stressad av att bjuda hem en vilt främmande människa klockan sex på morgonen för att ta hand om mina kräksjuka barn. Och jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att det vore för barnens bästa.

Men barnens bästa verkade inte relevant i frågeställningen. Åtminstone fick man inte det intrycket om man lyssnade på folkpartisten Lars Markstedt i P1. Det handlade om att minska föräldrarnas stress (kanske bör man ställa sig varför vi lever i ett samhälle som gör föräldrar stressade när inte jobbar och istället vårdar sina barn?) och dels om att underlätta för FÖRETAGEN. Man skulle kunna tro att företagens vinster, produktivitet och effektivitet egentligen var det främsta anledningen till förslaget. Samtidigt skulle staten spara pengar. De kommunala barnvårdarna skulle vara deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, framförallt kvinnor i åldern 50+ och/eller med invandrarbakgrund (det verkade inte föresväva Lars Markstedt att män kan vårda barn). Jag antar att "riktiga" jobb med avtalsenliga löner och trygga arbetsvillkor inte skulle göra det hela så lönsamt.

Förslag som dessa handlar inte om barnens eller föräldrarnas bästa, de handlar om att minska statens utgifter och öka företagens produktivitet. Inget annat. Och vad bli valfriheten värd när man tydligt visar vad det icke-önskvärda alternativet är?

Nej, jag känner inte dåligt samvete för att jag är hemma och vårdar mitt barn. Oavsett hur olägligt det är för mig, min arbetsgivare eller staten. Vissa saker kommer i första hand och mina barns välbefinnande hamnar högt på listan. Att sitta i soffan och käka pizza med min snoriga, hängiga och förkylda dotter (och hennes låtsaskompisar) har ett värde som inte kan mätas i pengar.

Cykling och superhjältar med kalaskula

Vi befinner oss i februari månad i Jämtland, och min erfarenhet (och SMHI:s väderstatistik) säger mig att vi dessutom borde befinna oss mitt i vintern. Istället skulle man lätt kunna tro att det var april. Skotern sitter sorgset på den lilla plätt snö som finns kvar och påminner mest om en sorgsen stövare som undrar varför jakten blev inställd i år. Det har regnat och varit plusgrader om vartannat. Man skulle kunna frestas att skylla på klimatförändringar och säga att det var bättre förr, men inte ens det. Alltid finns det någon som upplyser en om Erik Styf i Låsböle som plöjde sin åker den 12 januari 1973... Nej, det var inte bättre förr. Men det är sämre nu. Läs FN:s klimatrapport om du tvivlar.

Men den tidiga vårvintern påminner om den för mig efterlängtade cykelsäsongen. Cykling är för mig lika delar meditation och träning, en på alla vis acceptabel sysselsättning för en 41-årig småbarnsförälder som i de flesta barnfria stunder föredrar att hushålla med energin. Men eftersom jag gillar att gå i ide på vintern är det med skräckblandad fascination som jag ser fram emot vackra fjällturer med mountainbiken och långa landsvägsturer med racern. För det var ju det där med... Konditionen.

Formen var inte alls illa ifjol sommar. Jag klarade av ett antal fjällturer och landsvägslopp med bravur, dvs jag tog mig upp ur sängen morgonen efter. Det gäller att ha rimliga mål. Men när jag häromveckan ställde mig på crosstrainern för att kontrollera formen (jag har provat motionscykel och det är bland det tråkigaste som finns) så var beskedet inte särskilt lovande. Efter 10 minuters svettigt stönande och stånkande var jag tvungen att konstatera att konditionen inte bara gått i ide, utan helt enkelt tagit sitt pick och pack och dragit till varmare breddgrader.

Så det är nog bara att börja om. Jag räknar med att det kommer att ta några cykelturer innan det börjar kännas roligt igen. Då det brukar dröja ett tag innan den riktiga sommarvärmen infinner sig i Jämtland så får cykeltröjan döljas under några lager kläder. Vilket är en bra sak. Jag älskar tajta cykelkläder, de är praktiska och funktionella, men just nu ser jag ut som en pytonorm som svalt en vattenmelon när jag sätter på mig dem. Men efter ett tag brukar jag ändå tycka att det är coolare att gå omkring i tajts än att vara självmedveten om min kroppsform. Visste ni förresten att man numera kan köpa cykelkläder som ser ut som superhjältedräkter? Spindelmannen, Stålmannen, Läderlappen (ja, de hette så när jag var liten), take your pick. För vem har inte drömt att få vara superhjälte en stund, även om man har kalaskula och låter som ett allvarligt astmaanfall när man plågar sig upp för mördarbacken hemma i Mattmar. Man har inte roligare än man gör sig!

En reenactors bekännelse

Jag har rott ett vikingaskepp över Storsjön på 1000-talet. År 1700 sköt jag med kanon mot den ryska armén i slaget vid Narva. Jag förälskade mig i en vacker piga i Härjedalen 1789. Jag lärde mig fotografikonsten redan 1895 och 1936 reste jag till inbördeskriget i Spanien. 1942 satt jag och skalade potatisar till svenska soldater nära den norska gränsen. Och 1956 gifte jag mig och öppnade en bensinmack med min hustru. Outgrundliga äro historiens vägar.

Nej, det handlar inte om reinkarnation, om nån nu trodde det. Snarare om reenactment. Historiskt återskapande. Genom åren har jag, både på fritiden och genom mitt f.d. jobb, fått förmånen att besöka de mest varierande tidsepoker och platser, varit med om vardagliga, livsavgörande och storslagna historiska ögonblick och träffat så många fantastiska människor att jag tappat räkningen. Allt tack vare ett brinnande intresse för historia och en stor gnutta fantasi.

Reenactment, levande rollspel, historiska lajv... Begreppen är många och gränserna ibland flytande. Själv håller jag mig till historiskt återskapande. Springa runt i skogen klädd som en orch med skumgummisvärd är inte riktigt min grej. Ge mig däremot en värja, svartkrutsmusköt, karolineruniform och ett historisk sammanhang och jag är i full gång.

Jag tror att de flesta av oss som håller på med detta förenas av ett stort historiskt intresse. För mig handlar det om en längtan av att vilja förstå, och KÄNNA, hur världen gestaltade sig för de människor som levde innan oss. Reenactment driver detta till sin spets: Att försöka återskapa och återuppleva historien som den en gång var, genom att befinna sig på plats. Som många av oss vet kan detta ibland kännas som ett fruktlöst letande efter regnbågens slut och skatten som ska finnas där. Ibland är man riktigt, riktigt nära men man kommer aldrig att nå ända fram. Men vad gör det när man har en vacker regnbåge framför sig?

För jag älskar upplevelserna. Ögonblicken. Att stå och raka sig med rakkniv i ett Per-Albin torp en sommarmorgon 1942. Att genom en tältduk höra ukrainska folkvisor en varm sommarnatt 1714. Att se ljus och värme i fönstren från en 1800-tals skogshuggarkoja när vinterstormen härjar utanför. Det är min regnbåge.

Parallellt med mitt intresse för historia har jag under många år ägnat mig åt amatörteater. Precis som en skådespelare förbereder sig för sin roll måste man som reenactor också förbereda sig. Sätta sig in i tidsperioden man ska gestalta, lära sig av de historiska källorna som finns till hands. Vilken världsbild hade dessa människor? Hur talade man? Hur förde man sig? Hur tänkte man? Och ska man dessutom gestalta en verklig historisk figur så får man sätta sig in i den personens levnadsöde för att kunna göra en trovärdig tolkning. En trovärdig tolkning bygger också på rekvisita: För en reenactor handlar det om kläder, mat, utrustning, mm. Historiker och arkeologer skulle bli imponerade om de såg mängden av forskning som bedrivs av alla reenactors i Sverige. Inget ämne är för stort eller litet att utforskas grundligt. Utformningen av t. ex. karolinernas damasker under tidigt 1700-tal kan skapa långa diskussionstrådar på nätet...

Och för varje liten pusselbit av det förflutna som läggs så klarnar sakta men säkert bilden av det man försöker se. Och av det man försöker förmedla. För intressant som det är att sätta sig in i och lära sig av historien för egen del, minst lika givande är det att dela med sig av sin kunskap. Jag älskar att, iklädd i en uniform i en kaffekö efter ett evenemang, i detalj beskriva mekanismerna och laddningsförfarandet hos ett flintlåsgevär för en vilt främmande människa. Eller berätta om konsekvenserna av Nordiska kriget för 300 år sedan, då Sverige bl. a. fick ta emot 30,000 internflyktingar från Finland. Det vi gör är lek men det är också allvar. Reenactment är i mångt och mycket en publik verksamhet som ställer krav på en trovärdig bild av vår historia.

Oavsett vad som driver oss, må det vara intresse för historia, kläder och sömnad, mat, gamla vapen, eller bara en längtan av att få komma bort från vardagen och träffa nya vänner i nya miljöer, är vi alla med och skapar denna fantastiska tidsmaskin som kallas reenactment.

Tro och terrorism

Att påstå att religion inte har något med terrordåden i Paris och Köpenhamn att göra är lika naivt och korkat som att ge hela islam ett kollektivt ansvar för extremisternas gärningar. Tyvärr är båda synsätten vanligt förekommande i den offentliga debatten. Men ingendera är en lösning på problemet.

Det har ägnats mycket tid och kraft åt att försöka förstå varför (framförallt) unga män med muslimsk bakgrund väljer att resa till Mellanöstern för att bli medlemmar i ISIS eller begå terrordåd på hemmaplan. Men det är svårt att få några definitiva svar då det inte rör sig om en enhetlig grupp. Högutbildade och väletablerade samsas med socialt marginaliserade och ibland kriminella individer. Bakomliggande sociala faktorer i samband med ett missnöje över t ex USA:s agerande i Mellanöstern eller Israels behandling av palestinierna anges ibland som anledningar till radikalisering.

Men det här räcker inte som förklaringsmodell. Trots att t ex romerna är Europas mest marginaliserade och diskriminerade grupp ser vi inga tendenser till radikalisering eller terrorism hos dem. Och att ta steget från missnöje till våldsamma handlingar är både oacceptabelt och extremt sällsynt för de allra flesta människor. Ändå så har mer än 20,000 människor från 90 länder anslutit sig till ISIS. Varför?

Terrorism är inte något nytt fenomen. Fenomenet har funnits i alla tider och handlar om användandet av våld, särskilt mot civila mål, i syfte att skapa skräck och uppnå ideologiska mål. Och det är här nyckeln ligger: I ideologin. För att ta till terror för att uppnå ett mål krävs en ideologi som rättfärdigar övergrepp mot oskyldiga. Ideologin kan vara politisk, nationalistisk, etnisk, eller, som i fallet med ISIS, religiös. Genom indoktrinering, i vad som ofta påminner om en sekt, kan en normal människa fås att begå vilka övergrepp som helst. Individen försvinner och uppgår i ett kollektiv med ett högre mål. Historien är full av sådana exempel. Det som utmärker ISIS är en osedvanlig grymhet som vi utifrån ett sekulärt västerländskt perspektiv inte kan förstå, men utifrån dess medlemmars religiösa och politiska perspektiv, skevt som det än må vara, är fullkomligt logiskt.

Den jihadistiska ideologi som driver ISIS är en ytterst extrem, och på intet sätt karakteristiskt, tolkning av islam. Det kan de flesta förstå, förutom de främlingsfientliga krafter som inte VILL förstå. Men för att förstå, förhindra och bekämpa denna form av terrorism måste vi se och diskutera den politisk-religiösa aspekten av det. Vi måste värna om våra demokratiska fri- och rättigheter. Ingen religiös tro kan rättfärdiga övergrepp mot andra människor, så enkelt är det. Och för att förhindra radikalisering av unga muslimer är det viktigt att religiösa ledare tar klar och tydlig ställning för ALLA människors fri- och rättigheter. Detta är, dessvärre, ingen självklarhet när det kommer till organiserad religion. Men det är ett måste om religionen ska ha någon som helst framtid i vårt demokratiska och sekulära samhälle.

Mannen med hatten

Mannen i den lustiga hatten är Jorge Mario Bergoglio, mera känd som påven Franciskus, Vatikanstatens statschef och andlig ledare för 1,2 miljarder katoliker. Han har blivit utsedd till "Person of the year" 2013 av tidskriften Time och hans reformistiska syn på kyrkan och tron har gett honom mer eller mindre popstjärnestatus runt världen. Inte illa för en argentinsk före detta nattklubbsvakt.

För att vara påve (och det har funnits ett antal genom historien, närmare bestämt 266 stycken) så har han sen sitt tillträde 2013 utmärkt sig för att utmana många av de dogmer och traditioner som så länge präglat den romersk-katolska kyrkan. Han har kritiserat kyrkans ekonomiska excesser, uttalat att kristna inte har rätt att döma homosexuella, visat sitt stöd för ursprungsbefolkningars rättigheter och visat sitt engagemang för fattiga och utstötta. Och här kommer min personliga favorit: Erkänt att ateister faktiskt KAN vara goda människor! Tack Franciskus, det värmde.

Men... Det är här jag blir lite kluven. Onekligen ägnar sig karln åt en massa hedervärda aktiviteter och goda gärningar. All heder åt honom. Fast... Är det inte det man förväntar sig av Kristi ställföreträdare på jorden? Något slags minimikrav på kärlek, tolerans och medmänsklighet? Jag tycker det. För trots att han försöker ändra kursen på den supertanker av förtryck, övergrepp och orättvisor som romersk-katolska kyrkan är, så finns det fortfarande alldeles för mycket skit i lasten. Att hyllas för ett erkännande om att homosexuella och ateister OCKSÅ har rättigheter visar väl snarare vilka oerhört låga förväntningar vi har. Dessutom, Franciskus, så glömde du kvinnorna.

Det jag skulle vilja se, till att börja med, är en uppgörelse med kyrkans mörka historia. Kanske ett litet förlåt för korstågen, inkvisitionen och häxprocesserna vore på sin plats? Onekligen en bra utgångspunkt om man vill verka trovärdig som moralisk kompass och andlig vägledare för 1,2 miljarder (!) kristna. Ett erkännande att en del av dina föregångare begick misstag, men en förhoppning om nya tider fyllda av tro, kärlek och medmänsklighet (samt mänskliga fri- och rättigheter, även för homosexuella, ateister och kvinnor...). Då skulle till och med jag tycka att du var värd att bli utnämnd ”Person of the year”.

Men jag tvivlar. För när man nu har 1,2 miljarder människor som lyssnar på en (jag återkommer till den här siffran för jag tycker den är så fantastisk - romersk-katolska kyrkan är utan tvekan världens största och mäktigaste religiösa organisation), så kanske man bör tänka till en eller ett par gånger innan man uttalar sig. Men det kanske du gjorde, Franciskus, när du häromdagen ställde dig positiv till barnaga, så länge det sker med ”värdighet”? Jag vet att jag bor i ett land som ligger i framkant när det kommer till att tillvarata barns intressen och rättigheter, men jag hade nog förväntat mig att självaste påven skulle kunna inta en något ”värdigare” hållning i frågan. Föregå med gott exempel. I synnerhet med tanke på alla övergrepp mot barn och ungdomar som representanter för kyrkan gjort sig skyldiga till.

Ytterligare ett exempel: Kort efter terrorattackerna i Paris i januari uttalade sig Franciskus visserligen sitt stöd för yttrandefriheten (åter igen – det är kanske det minsta man kan förvänta sig?) men tillade att alla som ”förolämpade” någons tro kan förvänta sig ett starkt, till och med våldsamt, svar. Ursäkta mig? Var går gränsen för ”förolämpning” är ju då följdfrågan. Är det din tolkning, Franciskus, som gäller, eller är det min? För jag är övertygad om att våra åsikter skiljer sig åt i frågan. Och även om jag skulle säga att du är en förvirrad gammal man som tror på sagor så har du inte rätt att bränna mig på bål för det. Tro och religion, i likhet med livsåskådning eller politisk hållning, är inte höjt över all kritik. 

Givetvis är det önskedrömmar att påven Franciskus och romersk-katolska kyrkan plötsligt skulle förvandlas till förkämpar för humanism och mänskliga rättigheter. Samtidigt bör vi fortsätta ifrågasätta och ställa krav på denna mäktiga man, i en lustig hatt, som leder en av världens mäktigaste och mest inflytelserika organisationer. En enskild människa KAN göra skillnad, oavsett om det är du, jag eller Jorge Mario Bergoglio.

Prylar och minnen

Jag tycker om att köpa begagnat. En kombination av sparsamhet, hållbarhetstänkande, historieintresse och, inte minst, förkärlek till gamla prylar, gör att jag gärna besöker loppisar och ägnar ohälsosamt mycket tid på Tradera. En stor auktionsbyrå här i trakten lägger ut många prylar där, och chansen att hitta fina möbler, konst, böcker, inredning och söta kaffekoppar till rimliga priser är stor. 

Ofta ser man att det är ett helt bohag som går under klubban. Jag bläddrar bland annonserna och undrar lite över hemmet som plötsligt tömts, över vad sakerna betydde för de som efterlämnade dem. Vilka var ägarna? Fanns det ingen som kunde ärva grejerna eller var ingen intresserad? Ibland ser jag sammanhanget, får en glimt av ägarna och deras liv. Souvenirer från delar av världen, böcker om ett specifikt ämne, en gammal uniform, osv. Ibland händer det att det dyker upp gamla fotoalbum till salu. Svart-vita bilder från en annan tid med främmande människor. Det känns lite sorgligt. Är alla minnen förknippade med dessa bilder försvunna? Ibland undrar jag om man ens bör sälja dem. 

Jag tror det är en känsla av förgänglighet som väcks inom mig. En påminnelse om att allt som har betydelse för en i livet, må det vara relationer eller prylar, är bräckliga och kan försvinna. Mista sitt sammanhang och betydelse. Det kan tyckas deprimerande, men är också en påminnelse om att ta vara på det man har här och nu. 

De flesta tänker nog inte så här. De blir nog bara glada om de lyckas hitta den där danska designerlampan som är så svår att få tag på och som skulle passa så fint i det nyrenoverade, vita och fräscha vardagsrummet. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera. Vad betydde just den här saken för den som ägde den före mig? Var det bara en pryl i mängden utan något som helst affektionsvärde? Var det något som gått i arv, kanske något med en tillhörande historia? Var det något som väckte minnen och känslor? Ingen vet. Det följer inte med en nedtecknad berättelse om tingets emotionella och historiska kontext när jag hämtar ut min senaste vinst på Tradera. Tyvärr, för ibland önskar jag att det gjorde det. 

Jag äger en hel del fina saker som jag köpt på loppis och auktioner genom åren. En av mina favoriter är en digital klockradio som ni ser på bilden här ovan. En Grundig Sono Clock 400, tillverkad någon gång mellan 1980-82 i Tyskland. Den har en sjukt läcker design och jag blev förälskad i den vid första ögonkastet. Jag blir glad varje gång jag ser den (förutom 05:35 en söndagsmorgon då mina barn vill att jag ska fixa mackor åt dem) och jag funderar ibland om förra ägaren tyckte lika mycket om den som jag gör. Förmodligen, då den fick klara sig från soptippen i över trettio år. Hen skulle nog känna sig nöjd över att den fortfarande används, misstänker jag.

Välkommen till Sverige!

"Välkomna till Sverige!

Detta förlovade land med demokrati, religionsfrihet, IKEA, smörgåsbord, allemansrätt och pappamånader. Men framförallt: Välkomna till ett land fullt av toleranta, humanistiska och solidariska medmänniskor! För att er vistelse ska bli så behaglig och bekymmersfri som möjligt vill vi därför informera om vissa enkla förhållningsregler:

Vi är fullt medvetna om att ni är flyktingar från länder drabbade av krig, svält och annat elände. Trots detta ber vi er vara tålmodiga, glada och klädsamt ödmjuka under er vistelse hos oss. Om ni efter några år i det svenska samhället får beskedet att återvända hem, ber vi er ta detta med ro. Ni har trots allt fått förmånen att njuta av vår oerhörda gästfrihet och vackra natur en stund, eller hur?

Om ni vore så vänliga att lägga era traumatiska minnen och upplevelser från ert hemland åt sidan ett tag, så skulle vi uppskatta om ni lär er vårt vackra språk så snabbt som möjligt. Detta för att underlätta integrationen och möjligheterna till sysselsättning. Vi ser gärna att ni söker arbete inom områden som vi riktiga svenskar undviker. I övrigt bör ni ej belasta välfärdsstaten eller ta våra jobb.

Vi välkomnar andra kulturer och är verkligen förtjusta i exotisk mat. Det går bra att tillhöra en främmande religion så länge ni inte visar det öppet. Noteras bör att vi förbehåller oss rätten att se på enskilda individer som representanter för hela er ras... eh, kultur. Med detta i åtanke ber vi er undvika alla former av lagbrott, samhällskritik och allmänt gnäll. Sådant är förbehållet riktiga svenskar. I övrigt ber vi er bete er som svenskar är mest. Lagom.

Hoppas ni kommer att njuta er vistelse i detta land!"