Just nu har det börjat cirkulera ett klipp på Facebook (från Youtube naturligtvis) där en kille har smygfilmat sin flickväns raseriutbrott. Eller något i den stilen, jag har inte tittat och tänker inte heller. Däremot hoppas jag att hon krossar hans kamera och polisanmäler honom, för att smygfilma någon och sedan lägga ut det till allmän beskådan på Internet råkar faktiskt vara olagligt. För att inte tala om respektlöst och integritetskränkande. Än värre är kanske det faktum att vi andra, som naturligtvis inte skulle göra något lika dumt, glatt sprider klippet vidare och skriver putslustiga kommentarer. Vi har blivit så avtrubbade att vi knappt inser att vi bidrar till kränkningen. Vi har blivit barnen som står vid sidan om och skrattar när någon mobbas.
Jag tillhör den generationen som under uppväxten upplevt datorernas intåg i hemmen och informationssamhällets utveckling. Jag har upplevt en historisk revolution som det ibland är nyttigt att reflektera över.
Synen på det privata och det offentliga är något som har förändrats. Eller snarare medvetenheten om vad som är vad egentligen. Det faktum att vi viker ut oss i bloggar, på Facebook och Youtube är inte konstigare än att vi vill synas, vi vill att folk ska lägga märke till oss. Syns man så finns man. Internet ger oss dessutom möjlighet att välja och styra den bild andra ska få av oss. Då är det ju märkligt att vi är så dåliga på att utnyttja den möjligheten.
Det handlar ju bara om att tänka efter lite. Det är kul att dela med sig av sitt liv för vänner, bekanta och släktingar, visst. Men du skulle knappast gå ner till anslagstavlan på torget och sätta upp en lapp med texten: "Åker till Turkiet på veckors semester. Hälsningar Kalle Karlsson, Storgatan 8". Eller: "Min chef är en idiot. Hälsningar Kalle Karlsson". Man har inte kontroll över vem som tar del av det man skriver, fotar eller videofilmar. Att kartlägga någons personuppgifter och vanor över Internet är i de flesta fall ganska enkelt för en arbetsgivare, brottsling eller vem som helst.
Vilket leder oss in på våra barn. På något vis verkar vi tro att så länge vi inte visar bilder på våra barn nakna på nätet, så har vi månat tillräckligt om deras identitet. Synd att vi inte kan resa framåt i tiden och fråga dem när de är vuxna om det var OK. För de kommer kanske att ha en åsikt om hur vi värnade om deras integritet när de var små. Visst, jag förstår att de kan vara roligt för släkt och vänner att få se lilla Emil och Josefine och allt vad de har för sig, men jag tror inte det skulle skada att vara lite restriktiv ibland. Tänk efter först är en bra början.
Det som har blivit fel är att man gång på gång måste förtydliga för folk med en kamera i hand att de INTE får lägga ut bilder på mina barn på nätet. Något som borde vara en självklarhet. Ibland ser man t o m lärare som lägger ut namngivna bilder på sina elever på Facebook.
Gör medvetna val om var gränserna för dig och dina barn går. Och visa respekt för din och andras integritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar