Bergvärme och barn

Det var -22,3° ute när jag vaknade igår morse. Ingen tvekan om att vintern är här, åtminstone i den här delen av landet. Inomhustemperaturen höll sig däremot vid en behaglig nivå tack vare vår nya värmegud i källaren, den ärade Nibe vars tentakler sträcker sig 200 meter ner i underjorden.

Annat var det ifjol. Temperaturen höll sig närmare -30° veckor i sträck och vår dåvarande bostad var isolerad i enlighet med 1700-talets byggnormer. Dessutom stod vi i beredskap att åka 10 mil till närmaste förlossningsavdelning runt mitten av december, så motorvärmaren fick stå på några nätter igenom. Men allt gick bra som det slutligen brukar göra och den här vintern ser vi fram emot att få tillbringa i ett hus från slutet av 1900-talet med treglasfönster. För att inte tala om värmeguden i källaren.

Värmeguden i källaren, en bergvärmepump från Nibe, är en av de fasta punkterna som bör ses när man guidar besökare genom hemmet. Framförallt män verkar ha ett intresse av att titta på den blinkande kylskåpsliknande tingesten i pannrummet. Fast det blir alltid ett slags antiklimax tycker jag. I resterna av det som var förr (en läckande vedpanna, sotrester på golvet, bortkopplade rör) står vi där och tittar på en liten display och nickar lite instämmande åt varandra. "Ja, här kan man höja temperaturen... ja, och här sänker man... joråserru, såatt... visstvettu... det känns ju tryggt det här. Ska vi ta lite kaffe?". Jag begriper egentligen inte så mycket av det hela och det gör sällan gästerna heller. Det har något med tentaklerna ner i underjorden att göra, konstaterar jag.

Idag är det bara -8,4° ute och det snöar lite lätt. Jag var nyss ute och åkte lite pulka med barnen. Att klä på två småttingar i vinterstass är precis så bökigt som det kan bli. "Sådär ja, då var du klar... hm, vad är det som luktar? Jaså, ok... byta, byta... Var är andra strumpan? Dragkedjan sönder på overallen, f*n också... var är vanten? Nej, andra foten... Varför går inte tummen i... aaarrrrghhhh!". Det är bara att erkänna det, jag är inte stresstålig. Men har man valt att vara hemma med sina barn så det är bara att lära sig. 

Tycker det är märkligt hur folk reagerar när man är hemma med sina barn. Inte över det faktum att jag som man valt att vara hemma (inget konstigt med det i min generation), utan snarare över att barnen inte är på dagis redan. Det verkar ha blivit normen att lämna in ens barn på dagis så fort de fyllt ett år uppenbarligen. Det finns mängder med anledningar till detta. Ekonomin kräver det, man är ensamstående, man är less på sina barns sällskap, man vill börja jobba, man vill börja plugga, man vill gå på toaletten ifred. Men ingen ska inbilla mig att det är för barnets bästa. Något har blivit fel när vi som lever i ett så rikt välmående västland inte har möjligheten eller viljan att tillbringa mer tid med våra barn.