Vad är det för värde i en VAB-dag?

Min yngsta dotter sitter i vardagsrummet, förkyld men vid gott mod, och leker. Idag verkar det som om hon har fått sällskap av Kebben. Hon har en väl utvecklad fantasivärld och "Kebben" är en av många låtsaskompisar. Ibland blir det riktigt trångt här hemma när Kebben, Peter Pan, Ambrush och alla andra skuttar runt i huset. Men det går bra för idag är det VAB-dag. En lite omständig sådan egentligen eftersom jag missar både terapin och utbildning på jobbet. Det enda jag kommer att hinna med är tandläkartiden på eftermiddagen. Typiskt. Att betala hutlösa mängder pengar åt en karl som tillfogar mig smärta har aldrig varit min grej. 

Men trots att det kommer olämpligt känns det ändå bra att få vara hemma och ta hand om dottern när hon är sjuk. Jag lider inte det minsta av dåligt samvete. Jag är däremot tacksam att jag bor i ett samhälle som låter mig finnas när mina barn behöver mig. Välfärdssamhället is da shit.

Men. Ibland känns det som om det är meningen att man ska skämmas lite när man uttnyttjar välfärden. Åtminstone får man det intrycket när man lyssnar på politiker. Ja visst, jag gör nytta för mitt barn, men jag kostar samhället och min arbetsgivare pengar. Så kan vi ju inte ha det! I den rådande samhällsandan ska jag vara produktiv och effektiv. Jag ska konsumera och bidra med något, inte vara tärande.

Det här är ju givetvis nonsens. Vitsen med att jag jobbar och betalar skatt är ju att det ska finnas ett skyddsnät för mig när jag inte har möjlighet att arbeta. Samtidigt bidrar jag till upprätthålla ett samhälleligt skyddsnät för andra som inte har möjlighet att jobba eller betala skatt. Solidaritet ingår liksom i dealen. Men det är gnället som ibland hörs som stör mig. Skeva värderingar om att den som bidrar är mera värd än den som utnyttjar. Människovärdet mäts i ett ekonomiska värden. Är det då så himla konstigt att vi konstant ser neddragningar i välfärden och att det framförallt är barn, gamla, sjuka och arbetslösa som drabbas?

För några veckor sedan kom ett par folkpartister med ett förslag om att införa kommunala barnvårdare för att minska vabbandet i Sverige. Tanken är att dessa ska komma hem till dig och ta hand om dina sjuka barn så att du kan åka till jobbet istället. Frivilligt givetvis, men tanken är detta ska kunna spara staten och företagen en massa pengar. Och minska föräldrarnas stress.

Det är möjligt att de finns de som tycker att detta vore en fantastisk idé. Själv skulle jag känna mig mer stressad av att bjuda hem en vilt främmande människa klockan sex på morgonen för att ta hand om mina kräksjuka barn. Och jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att det vore för barnens bästa.

Men barnens bästa verkade inte relevant i frågeställningen. Åtminstone fick man inte det intrycket om man lyssnade på folkpartisten Lars Markstedt i P1. Det handlade om att minska föräldrarnas stress (kanske bör man ställa sig varför vi lever i ett samhälle som gör föräldrar stressade när inte jobbar och istället vårdar sina barn?) och dels om att underlätta för FÖRETAGEN. Man skulle kunna tro att företagens vinster, produktivitet och effektivitet egentligen var det främsta anledningen till förslaget. Samtidigt skulle staten spara pengar. De kommunala barnvårdarna skulle vara deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, framförallt kvinnor i åldern 50+ och/eller med invandrarbakgrund (det verkade inte föresväva Lars Markstedt att män kan vårda barn). Jag antar att "riktiga" jobb med avtalsenliga löner och trygga arbetsvillkor inte skulle göra det hela så lönsamt.

Förslag som dessa handlar inte om barnens eller föräldrarnas bästa, de handlar om att minska statens utgifter och öka företagens produktivitet. Inget annat. Och vad bli valfriheten värd när man tydligt visar vad det icke-önskvärda alternativet är?

Nej, jag känner inte dåligt samvete för att jag är hemma och vårdar mitt barn. Oavsett hur olägligt det är för mig, min arbetsgivare eller staten. Vissa saker kommer i första hand och mina barns välbefinnande hamnar högt på listan. Att sitta i soffan och käka pizza med min snoriga, hängiga och förkylda dotter (och hennes låtsaskompisar) har ett värde som inte kan mätas i pengar.

Cykling och superhjältar med kalaskula

Vi befinner oss i februari månad i Jämtland, och min erfarenhet (och SMHI:s väderstatistik) säger mig att vi dessutom borde befinna oss mitt i vintern. Istället skulle man lätt kunna tro att det var april. Skotern sitter sorgset på den lilla plätt snö som finns kvar och påminner mest om en sorgsen stövare som undrar varför jakten blev inställd i år. Det har regnat och varit plusgrader om vartannat. Man skulle kunna frestas att skylla på klimatförändringar och säga att det var bättre förr, men inte ens det. Alltid finns det någon som upplyser en om Erik Styf i Låsböle som plöjde sin åker den 12 januari 1973... Nej, det var inte bättre förr. Men det är sämre nu. Läs FN:s klimatrapport om du tvivlar.

Men den tidiga vårvintern påminner om den för mig efterlängtade cykelsäsongen. Cykling är för mig lika delar meditation och träning, en på alla vis acceptabel sysselsättning för en 41-årig småbarnsförälder som i de flesta barnfria stunder föredrar att hushålla med energin. Men eftersom jag gillar att gå i ide på vintern är det med skräckblandad fascination som jag ser fram emot vackra fjällturer med mountainbiken och långa landsvägsturer med racern. För det var ju det där med... Konditionen.

Formen var inte alls illa ifjol sommar. Jag klarade av ett antal fjällturer och landsvägslopp med bravur, dvs jag tog mig upp ur sängen morgonen efter. Det gäller att ha rimliga mål. Men när jag häromveckan ställde mig på crosstrainern för att kontrollera formen (jag har provat motionscykel och det är bland det tråkigaste som finns) så var beskedet inte särskilt lovande. Efter 10 minuters svettigt stönande och stånkande var jag tvungen att konstatera att konditionen inte bara gått i ide, utan helt enkelt tagit sitt pick och pack och dragit till varmare breddgrader.

Så det är nog bara att börja om. Jag räknar med att det kommer att ta några cykelturer innan det börjar kännas roligt igen. Då det brukar dröja ett tag innan den riktiga sommarvärmen infinner sig i Jämtland så får cykeltröjan döljas under några lager kläder. Vilket är en bra sak. Jag älskar tajta cykelkläder, de är praktiska och funktionella, men just nu ser jag ut som en pytonorm som svalt en vattenmelon när jag sätter på mig dem. Men efter ett tag brukar jag ändå tycka att det är coolare att gå omkring i tajts än att vara självmedveten om min kroppsform. Visste ni förresten att man numera kan köpa cykelkläder som ser ut som superhjältedräkter? Spindelmannen, Stålmannen, Läderlappen (ja, de hette så när jag var liten), take your pick. För vem har inte drömt att få vara superhjälte en stund, även om man har kalaskula och låter som ett allvarligt astmaanfall när man plågar sig upp för mördarbacken hemma i Mattmar. Man har inte roligare än man gör sig!

En reenactors bekännelse

Jag har rott ett vikingaskepp över Storsjön på 1000-talet. År 1700 sköt jag med kanon mot den ryska armén i slaget vid Narva. Jag förälskade mig i en vacker piga i Härjedalen 1789. Jag lärde mig fotografikonsten redan 1895 och 1936 reste jag till inbördeskriget i Spanien. 1942 satt jag och skalade potatisar till svenska soldater nära den norska gränsen. Och 1956 gifte jag mig och öppnade en bensinmack med min hustru. Outgrundliga äro historiens vägar.

Nej, det handlar inte om reinkarnation, om nån nu trodde det. Snarare om reenactment. Historiskt återskapande. Genom åren har jag, både på fritiden och genom mitt f.d. jobb, fått förmånen att besöka de mest varierande tidsepoker och platser, varit med om vardagliga, livsavgörande och storslagna historiska ögonblick och träffat så många fantastiska människor att jag tappat räkningen. Allt tack vare ett brinnande intresse för historia och en stor gnutta fantasi.

Reenactment, levande rollspel, historiska lajv... Begreppen är många och gränserna ibland flytande. Själv håller jag mig till historiskt återskapande. Springa runt i skogen klädd som en orch med skumgummisvärd är inte riktigt min grej. Ge mig däremot en värja, svartkrutsmusköt, karolineruniform och ett historisk sammanhang och jag är i full gång.

Jag tror att de flesta av oss som håller på med detta förenas av ett stort historiskt intresse. För mig handlar det om en längtan av att vilja förstå, och KÄNNA, hur världen gestaltade sig för de människor som levde innan oss. Reenactment driver detta till sin spets: Att försöka återskapa och återuppleva historien som den en gång var, genom att befinna sig på plats. Som många av oss vet kan detta ibland kännas som ett fruktlöst letande efter regnbågens slut och skatten som ska finnas där. Ibland är man riktigt, riktigt nära men man kommer aldrig att nå ända fram. Men vad gör det när man har en vacker regnbåge framför sig?

För jag älskar upplevelserna. Ögonblicken. Att stå och raka sig med rakkniv i ett Per-Albin torp en sommarmorgon 1942. Att genom en tältduk höra ukrainska folkvisor en varm sommarnatt 1714. Att se ljus och värme i fönstren från en 1800-tals skogshuggarkoja när vinterstormen härjar utanför. Det är min regnbåge.

Parallellt med mitt intresse för historia har jag under många år ägnat mig åt amatörteater. Precis som en skådespelare förbereder sig för sin roll måste man som reenactor också förbereda sig. Sätta sig in i tidsperioden man ska gestalta, lära sig av de historiska källorna som finns till hands. Vilken världsbild hade dessa människor? Hur talade man? Hur förde man sig? Hur tänkte man? Och ska man dessutom gestalta en verklig historisk figur så får man sätta sig in i den personens levnadsöde för att kunna göra en trovärdig tolkning. En trovärdig tolkning bygger också på rekvisita: För en reenactor handlar det om kläder, mat, utrustning, mm. Historiker och arkeologer skulle bli imponerade om de såg mängden av forskning som bedrivs av alla reenactors i Sverige. Inget ämne är för stort eller litet att utforskas grundligt. Utformningen av t. ex. karolinernas damasker under tidigt 1700-tal kan skapa långa diskussionstrådar på nätet...

Och för varje liten pusselbit av det förflutna som läggs så klarnar sakta men säkert bilden av det man försöker se. Och av det man försöker förmedla. För intressant som det är att sätta sig in i och lära sig av historien för egen del, minst lika givande är det att dela med sig av sin kunskap. Jag älskar att, iklädd i en uniform i en kaffekö efter ett evenemang, i detalj beskriva mekanismerna och laddningsförfarandet hos ett flintlåsgevär för en vilt främmande människa. Eller berätta om konsekvenserna av Nordiska kriget för 300 år sedan, då Sverige bl. a. fick ta emot 30,000 internflyktingar från Finland. Det vi gör är lek men det är också allvar. Reenactment är i mångt och mycket en publik verksamhet som ställer krav på en trovärdig bild av vår historia.

Oavsett vad som driver oss, må det vara intresse för historia, kläder och sömnad, mat, gamla vapen, eller bara en längtan av att få komma bort från vardagen och träffa nya vänner i nya miljöer, är vi alla med och skapar denna fantastiska tidsmaskin som kallas reenactment.