För att vara påve (och det har funnits ett antal genom historien, närmare bestämt 266 stycken) så har han sen sitt tillträde 2013 utmärkt sig för att utmana många av de dogmer och traditioner som så länge präglat den romersk-katolska kyrkan. Han har kritiserat kyrkans ekonomiska excesser, uttalat att kristna inte har rätt att döma homosexuella, visat sitt stöd för ursprungsbefolkningars rättigheter och visat sitt engagemang för fattiga och utstötta. Och här kommer min personliga favorit: Erkänt att ateister faktiskt KAN vara goda människor! Tack Franciskus, det värmde.
Men... Det är här jag blir lite kluven. Onekligen ägnar sig karln åt en massa hedervärda aktiviteter och goda gärningar. All heder åt honom. Fast... Är det inte det man förväntar sig av Kristi ställföreträdare på jorden? Något slags minimikrav på kärlek, tolerans och medmänsklighet? Jag tycker det. För trots att han försöker ändra kursen på den supertanker av förtryck, övergrepp och orättvisor som romersk-katolska kyrkan är, så finns det fortfarande alldeles för mycket skit i lasten. Att hyllas för ett erkännande om att homosexuella och ateister OCKSÅ har rättigheter visar väl snarare vilka oerhört låga förväntningar vi har. Dessutom, Franciskus, så glömde du kvinnorna.
Det jag skulle vilja se, till att börja med, är en uppgörelse med kyrkans mörka historia. Kanske ett litet förlåt för korstågen, inkvisitionen och häxprocesserna vore på sin plats? Onekligen en bra utgångspunkt om man vill verka trovärdig som moralisk kompass och andlig vägledare för 1,2 miljarder (!) kristna. Ett erkännande att en del av dina föregångare begick misstag, men en förhoppning om nya tider fyllda av tro, kärlek och medmänsklighet (samt mänskliga fri- och rättigheter, även för homosexuella, ateister och kvinnor...). Då skulle till och med jag tycka att du var värd att bli utnämnd ”Person of the year”.
Men jag tvivlar. För när man nu har 1,2 miljarder människor som lyssnar på en (jag återkommer till den här siffran för jag tycker den är så fantastisk - romersk-katolska kyrkan är utan tvekan världens största och mäktigaste religiösa organisation), så kanske man bör tänka till en eller ett par gånger innan man uttalar sig. Men det kanske du gjorde, Franciskus, när du häromdagen ställde dig positiv till barnaga, så länge det sker med ”värdighet”? Jag vet att jag bor i ett land som ligger i framkant när det kommer till att tillvarata barns intressen och rättigheter, men jag hade nog förväntat mig att självaste påven skulle kunna inta en något ”värdigare” hållning i frågan. Föregå med gott exempel. I synnerhet med tanke på alla övergrepp mot barn och ungdomar som representanter för kyrkan gjort sig skyldiga till.
Ytterligare ett exempel: Kort efter terrorattackerna i Paris i januari uttalade sig Franciskus visserligen sitt stöd för yttrandefriheten (åter igen – det är kanske det minsta man kan förvänta sig?) men tillade att alla som ”förolämpade” någons tro kan förvänta sig ett starkt, till och med våldsamt, svar. Ursäkta mig? Var går gränsen för ”förolämpning” är ju då följdfrågan. Är det din tolkning, Franciskus, som gäller, eller är det min? För jag är övertygad om att våra åsikter skiljer sig åt i frågan. Och även om jag skulle säga att du är en förvirrad gammal man som tror på sagor så har du inte rätt att bränna mig på bål för det. Tro och religion, i likhet med livsåskådning eller politisk hållning, är inte höjt över all kritik.
Givetvis är det önskedrömmar att påven Franciskus och romersk-katolska kyrkan plötsligt skulle förvandlas till förkämpar för humanism och mänskliga rättigheter. Samtidigt bör vi fortsätta ifrågasätta och ställa krav på denna mäktiga man, i en lustig hatt, som leder en av världens mäktigaste och mest inflytelserika organisationer. En enskild människa KAN göra skillnad, oavsett om det är du, jag eller Jorge Mario Bergoglio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar