Men trots att det kommer olämpligt känns det ändå bra att få vara hemma och ta hand om dottern när hon är sjuk. Jag lider inte det minsta av dåligt samvete. Jag är däremot tacksam att jag bor i ett samhälle som låter mig finnas när mina barn behöver mig. Välfärdssamhället is da shit.
Men. Ibland känns det som om det är meningen att man ska skämmas lite när man uttnyttjar välfärden. Åtminstone får man det intrycket när man lyssnar på politiker. Ja visst, jag gör nytta för mitt barn, men jag kostar samhället och min arbetsgivare pengar. Så kan vi ju inte ha det! I den rådande samhällsandan ska jag vara produktiv och effektiv. Jag ska konsumera och bidra med något, inte vara tärande.
Det här är ju givetvis nonsens. Vitsen med att jag jobbar och betalar skatt är ju att det ska finnas ett skyddsnät för mig när jag inte har möjlighet att arbeta. Samtidigt bidrar jag till upprätthålla ett samhälleligt skyddsnät för andra som inte har möjlighet att jobba eller betala skatt. Solidaritet ingår liksom i dealen. Men det är gnället som ibland hörs som stör mig. Skeva värderingar om att den som bidrar är mera värd än den som utnyttjar. Människovärdet mäts i ett ekonomiska värden. Är det då så himla konstigt att vi konstant ser neddragningar i välfärden och att det framförallt är barn, gamla, sjuka och arbetslösa som drabbas?
För några veckor sedan kom ett par folkpartister med ett förslag om att införa kommunala barnvårdare för att minska vabbandet i Sverige. Tanken är att dessa ska komma hem till dig och ta hand om dina sjuka barn så att du kan åka till jobbet istället. Frivilligt givetvis, men tanken är detta ska kunna spara staten och företagen en massa pengar. Och minska föräldrarnas stress.
Det är möjligt att de finns de som tycker att detta vore en fantastisk idé. Själv skulle jag känna mig mer stressad av att bjuda hem en vilt främmande människa klockan sex på morgonen för att ta hand om mina kräksjuka barn. Och jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att det vore för barnens bästa.
Men barnens bästa verkade inte relevant i frågeställningen. Åtminstone fick man inte det intrycket om man lyssnade på folkpartisten Lars Markstedt i P1. Det handlade om att minska föräldrarnas stress (kanske bör man ställa sig varför vi lever i ett samhälle som gör föräldrar stressade när inte jobbar och istället vårdar sina barn?) och dels om att underlätta för FÖRETAGEN. Man skulle kunna tro att företagens vinster, produktivitet och effektivitet egentligen var det främsta anledningen till förslaget. Samtidigt skulle staten spara pengar. De kommunala barnvårdarna skulle vara deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, framförallt kvinnor i åldern 50+ och/eller med invandrarbakgrund (det verkade inte föresväva Lars Markstedt att män kan vårda barn). Jag antar att "riktiga" jobb med avtalsenliga löner och trygga arbetsvillkor inte skulle göra det hela så lönsamt.
Förslag som dessa handlar inte om barnens eller föräldrarnas bästa, de handlar om att minska statens utgifter och öka företagens produktivitet. Inget annat. Och vad bli valfriheten värd när man tydligt visar vad det icke-önskvärda alternativet är?
Nej, jag känner inte dåligt samvete för att jag är hemma och vårdar mitt barn. Oavsett hur olägligt det är för mig, min arbetsgivare eller staten. Vissa saker kommer i första hand och mina barns välbefinnande hamnar högt på listan. Att sitta i soffan och käka pizza med min snoriga, hängiga och förkylda dotter (och hennes låtsaskompisar) har ett värde som inte kan mätas i pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar