Cykling och superhjältar med kalaskula

Vi befinner oss i februari månad i Jämtland, och min erfarenhet (och SMHI:s väderstatistik) säger mig att vi dessutom borde befinna oss mitt i vintern. Istället skulle man lätt kunna tro att det var april. Skotern sitter sorgset på den lilla plätt snö som finns kvar och påminner mest om en sorgsen stövare som undrar varför jakten blev inställd i år. Det har regnat och varit plusgrader om vartannat. Man skulle kunna frestas att skylla på klimatförändringar och säga att det var bättre förr, men inte ens det. Alltid finns det någon som upplyser en om Erik Styf i Låsböle som plöjde sin åker den 12 januari 1973... Nej, det var inte bättre förr. Men det är sämre nu. Läs FN:s klimatrapport om du tvivlar.

Men den tidiga vårvintern påminner om den för mig efterlängtade cykelsäsongen. Cykling är för mig lika delar meditation och träning, en på alla vis acceptabel sysselsättning för en 41-årig småbarnsförälder som i de flesta barnfria stunder föredrar att hushålla med energin. Men eftersom jag gillar att gå i ide på vintern är det med skräckblandad fascination som jag ser fram emot vackra fjällturer med mountainbiken och långa landsvägsturer med racern. För det var ju det där med... Konditionen.

Formen var inte alls illa ifjol sommar. Jag klarade av ett antal fjällturer och landsvägslopp med bravur, dvs jag tog mig upp ur sängen morgonen efter. Det gäller att ha rimliga mål. Men när jag häromveckan ställde mig på crosstrainern för att kontrollera formen (jag har provat motionscykel och det är bland det tråkigaste som finns) så var beskedet inte särskilt lovande. Efter 10 minuters svettigt stönande och stånkande var jag tvungen att konstatera att konditionen inte bara gått i ide, utan helt enkelt tagit sitt pick och pack och dragit till varmare breddgrader.

Så det är nog bara att börja om. Jag räknar med att det kommer att ta några cykelturer innan det börjar kännas roligt igen. Då det brukar dröja ett tag innan den riktiga sommarvärmen infinner sig i Jämtland så får cykeltröjan döljas under några lager kläder. Vilket är en bra sak. Jag älskar tajta cykelkläder, de är praktiska och funktionella, men just nu ser jag ut som en pytonorm som svalt en vattenmelon när jag sätter på mig dem. Men efter ett tag brukar jag ändå tycka att det är coolare att gå omkring i tajts än att vara självmedveten om min kroppsform. Visste ni förresten att man numera kan köpa cykelkläder som ser ut som superhjältedräkter? Spindelmannen, Stålmannen, Läderlappen (ja, de hette så när jag var liten), take your pick. För vem har inte drömt att få vara superhjälte en stund, även om man har kalaskula och låter som ett allvarligt astmaanfall när man plågar sig upp för mördarbacken hemma i Mattmar. Man har inte roligare än man gör sig!